Här/nu/vi artikulerar när ingen hör.
Tystnaderna vi fyller med våra ohörda samtal.
Underverken vi lever i men ingen skriver ned.
Finns det vi varit och gjort om ingen hört ellet sett?
Finns vi?

Formar jag ord, om det språk som förstår mina hemligheter nu förskjutits till förmån för det språk som kan begripas av andra?

Jag hör när det pratas. När det inte pratas. När orden formas för mig. När orden formas för att beskriva mig. Jag hör. Alltid.

Det som hörs från mig är korta ögonblick. Jag hörs. Sällan.

Finns vi?
Vill vi finnas?
Ska våra hemligheter formas som språk?
Ska våra drömmar dansas?

Ska vi avslöja att vi är mycket mer än deras ögon upplever?

Systrar, syskon, själsfränder, stjärnor.

Om vi berättar vilka vi är för att hitta andra som oss - kommer dom då att måla våra konturer?

Också här finns Finding Sisterhood.
I frågor.
Bland hemligheter.
Mellan rader.
Bakom ytskikt.

Kanske har vi hittat varandra om vi inte behöver skrapa för att se det som fanns där?

Med stor kärlek och beundran,
Nasim Aghili